i tisdags bar det av och jag kände mig lycklig. riktigt lycklig.. ni som känner mig vet precis vad jag såg fram emot. den känslan sitter fortfarande kvar i kroppen. jag sitter nu hemma hos mina kusiner efter en halvdag inne i göteborg där vi kikade på partille cup (handbollscup). dem här dagarna hade jag kunnat ge mycket pengar för, men jag hade också kunnat ge mycket pengar för att inte denna den här jävla klumpen nu i magen. den enda delen av mig känner att jag inte orkar de här. från att vara riktigt glad till att bli riktigt ledsen. det stämmer liksom inte. känns som att avståndet mellan oss bara blir stööre och större och tyngre för varje gång. just nu vill jag bara hem. nu låter jag liten, jag vet. men jag vill bara krama om min mamma och höra hennes ord som hon alltid brukar säga- du vet att allt löser sig julia och att vi finns här. sedan saknar jag ida, vilket jag kanske sagt ett antal gånger nu. men även mina andra kompisar. vill gå en riktigt lång promenad, prata ut och sedan bara tänka på annat. på onsdag åker jag till italien och jag ska göra det till en bra resa. jag ska verkligen njuta (om det går vill säga). sedan ska becka, jag, sara och ida till göteborg i augusti och jag behöver verkligen mycket tid med mina tjejer nu. fyfan va vi ska ha kul. detta var verkligen depp och jag lovar, aldrig mer sånt!